Hej Bloggi,

Idag är det den 16e Februari, flygplanet brummar högljutt och huvudet bultar. Tårarna hade nyligen stillat sig, men nu rinner de frenetiskt ner för mina kinder igen. Den här gången är min besvikelse ersatt med en känsla av beundran, av stolthet, av också en liten gnutta av avund. Tänk att hon gjorde det. Jag är någonstans i Kinas avlägsna luftrum och just nu känner jag mig helt slut…

OS, vilken fantastisk upplevelse det är. Jag kom dit med en förväntansfull känsla i hela kroppen, det gjorde hela vårt lag. Vi hade en lång resa med ett oplanerat stopp på 10h i Hong Kong, men tålamodet var på topp hos samtliga. Efter lite drygt 24h så närmade vi oss vår by. Jag kom inte alls att se annat i Sydkorea än just själva OS byn och backen. Själva OS byn är egentligen inte så speciell. Det är däremot en välgenomtänkt plan bakom hela gigantiska organisationen och det finns mer eller mindre allt där. Säkerheten är noggrant planerad och det gäller att inte tappa bort sin ackreditering, för då kan det bli jobbigt. Det finns en matsal som var en ombyggd hockeyhall. Först möttes man av en stark jag-har-aldrig-städats-toalettdoft för att förbättra aptiten lite. Hade man otur hamnade man nära dörrarna och då kunde det dra riktigt kallt, hade man tur hamnade man längre in och då fick man istället stå ut med matosen. Maten var bra, det fanns allt att välja på och det smakade lite blandat till en början och mer och mer ensidigt på slutet. Men definitivt ingenting att klaga på! Det finns ett sjukhus som jag tack och lov inte behövde gå till, samt att det fanns en sjukgymnastik klinik och ett ställe som kunde fixa sulor och andra nödvändigheter. Det fanns massagestolar i mängder, airhockey och biljard. Ett riktigt tråkigt flipperspel som jag bara kunde förlora på.. och ja tvättstuga och lägenheter i mängder. De var inplastade så att vi inte skulle förstöra dem, för de skulle säljas senare till Sydkoreas privatpersoner, det känns bra. Jämfört med Sochi där det var byar som bara uppfördes för olympiska spelen och sedan mer eller mindre mest stått tomma..

I övrigt så var det fullt fokus på skidåkningen. Vi möttes utav en isande kall kyla. Omkring -30 och blåsigt som sjutton och en jättelångsam lift. Estelle som i vanliga fall inte pratar såå mycket gick till att bli knäpptyst, hon hade det kämpigt kan jag lova och jag som pratar massor började säkert prata ännu mer. Ni vet, överlevnadsmekanismer. Skidåkningen gick bra för oss alla och det var bra stämning i laget. Snön var lite klurig, bara konstsnö som var otroligt aggressiv. Det kändes dock bra för mig på träningarna, vilket självklart var härligt. Vi hade några presskonferenser, det gick bra. 

Därefter var det dags för tävling. Spänningen ökade i laget. Jag kände mig mest bara glad och otroligt sugen. Självfallet ville jag bara vinna. Dagen innan satte jag rekord på cykeln och kände mig allmänt i extremt bra form. Jag sov dock ingenting på natten, men det var helt okej. Vi kom upp och möttes utav att hela gondolerna stod 90 grader och att det var väldigt nära att skidorna blåste ur. Det var lite obehagligt och jag tänkte att om detta hade varit i Europa hade aldrig liften gått. Men det gjorde den här. Vilket självfallet var på både gott och ont. Oavsett så var det omöjligt att tävla och vi åkte ned igen. Jag hade väldigt svårt att sova bra även nästa natt och även den dagen blev slalomen inställd. Här gällde det att ha koll på nerverna. Jag hade väl det. Men inte jättebra. Så kom äntligen dagen. Tävlingsdagen. Snön var magisk, formen kändes bra och jag var redo. På uppvärmningen kändes allt bra och på besiktningen såg banan fin ut. Jag gjorde ett bra första åk, men dock inte med tillräckligt högt tempo, jag hade mer att ge. I andra åket så tappade jag lite flyt och med massor av misstag så slutade jag 10a. En riktig besvikelse. Jag har kämpat för det här i otroligt många år och med jätteuppförsbacke, men jag ville så gärna ge det chansen och jag har drömt om en olympisk medalj så otroligt många gånger. Speciellt ett guld. Jag fick åka hem med besvikelse i kroppen och en känsla av ”okej, varför?” Så nu när jag sitter här, helt slut utan några timmars sömn på grund utav restid mitt i natten på nästan 40h så får jag ett sms, Frida har vunnit OS guld” WOW Det är helt otroligt. Tårarna rinner och jag får drömma mig iväg å min väns vägnar. Otroligt. Livet kan gå upp och det kan gå ner och utan att känna känslor blir det så otroligt mycket mindre. Jag tackar mig själv för att jag känner och jag får ta nya tag och se framåt mot kommande år och OS.

Hoppas att ni tar hand om varandra och pushar hårt när ni behöver det!

Bästa,

Sara