Sölden har bjudit mig på det mesta genom åren. Besvikelse och lycka, bra svängar och dåliga svängar, bra första åk och kassa första åk, sol och storm, rädsla och mod, men något som det alltid levererar är en stor portion nervositet och förväntan. Första tävlingen är gjord och jag ser fram emot nästa tävling, även om det ska bli härligt med lite mer träning först. Tävlingen då. Upp på morgonen tidigt vid 0500 för att värma upp lite på cykel. Efter det en grymt bra frukost på vårt fantastiska hotel, Tyrolerhof. Resa upp till backen. När vi kom fram var det fortfarande mörkt ute, lite mer uppvärmning, några friåk och sedan dags för ett hangåk. Banan satt redan stakad så det gällde att inte åka allt för likt, samtidigt som man måste hitta ner för backen. Åkningen kändes bra på friåket. Upp och besikta banan. Den var rund, men fin. Satt utav vår tränare. Jag halkade verkligen som bambi på hal is. Om ni inte har åkt skidor så vet ni när man åker skridskor och har helt runda kanter och bara åker i sidled. Typ den feelingen. Hade väldigt svårt att få känslan för hur jag ville lägga linjen och förutom det så var det lite svårt att hitta någon slags trygghet. Försökte att lägga fokus på andra saker. Inåkningen var bottenlös på grund utav över 1m snöfall någon dag tidigare. Arrangörerna hade gjort ett fantastiskt bra jobb för att få till backen. Ca klockan 1030 var det dags för åk 1. Blev nästan lite glad när jag hörde att det hade gått hål. Men bara nästan. Kände jag att jag antagligen inte skulle halka så mycket. Ut i första åket och var lite osäker. Lite passiv. Kämpade på för det var definitivt en kamp. Det studsade och for hit och dit. Brant och isigt, och flackt och osäkert. I mål var jag absolut besviken. Inte något höjdar åk. Alls. Jag som ändå känt mig i så bra form. Aja, över fyra sekunder bak och lite less gick jag och åt lunch. Jättemycket mat och en paltkoma senare så besiktade jag andra banan. Grymt bra grepp. Kanterna bara satt som jag ville och känslan av förtroende kom tillbaka. Det blev lite dålig sikt. Jaja, tänkte jag. Jag kan åka ganska bra i dålig sikt. Jag försökte att lugna ner mig på start och bara fokusera. Ut i banan och kämpa. En del bra svängar. Andra var inte lika bra. Ett slag, lite sen och inte någon rörelse i branter riktigt. Vågade inte riktigt sätta i kanterna. In mot flacken. Kände mig i bra linje och kröp ihop. Blev lite smått osäker, kände att jag gärna ville komma i mål och ställde mig lite upp och åkte lite rundare. Aja. Tryckte på in emot mål. Kröp ihop. Ändå ett bra åk. Ser en grön skylt och jaaaaa vad skönt. Inte så stor ledning, men ändå sååå skönt! Åkare efter åkare tappar och jag blir mer och mer nöjd. Nytt PB med en elfte plats och vilken överraskning. Sen hem till Sverige och Stockholm. Nu är det dags för lite löpning, gym och yoga (på Atmajoti, Sigtunagatan 8, som enligt mig är Sthlms bästa yogastudio). Och lite vila. Och lite vänner.
Sen bär det av upp till norra Sverige för min del. Nya utmaningar väntar där.
Ha det så bra!
Ni fattar att jag nästan gränslar ibland… Det är bra att POC har så fina hjämar så att det inte gör så ont att få dom mitt på huvudet…
En kamp i pisten.
Fotona är tagna utav Nisse Schmidt, http://www.sportbild.se/.
Här kommer några som jag tog också. Inte riktigt lika fina. Jag är för upptagen för att ta fina bilder…. Skidåkning drar lite mer än fotande för mig… Men några har det blivit ändå.
Sölden dagen innan race.. Redo och vackert!
Älskar vyn av alper.
Frida och Kajsa var glada över lite sol!
Jag var ute på en promenad. Lite häftigt landskap att gå i!
Det skiftade från 20+ grader till snöstorm över en natt. Österrike kan verkligen växla snabbt ibland.
Det eviga köandet och väntandet som alpinist. Inte min favoritdel.
På väg upp till backen på racedagen. Mörkt och spooky, men lite mysigt också!
Sara